Sakta gick jag neråt med en stadig hand om trappräcket. Jag va nervös, inte för att träffa vilka/vem det nu va. Utan för att jag skulle försöka fly här ifrån. Mina föräldrar måste vara så oroliga. En väg ut. En väg ut, jag scannade rum efter rum letandes efter någon slags väg ut. Än så länge. Inget. Jag kunde inte bara chansa och springa?  Eller? Jag hade tagit på mig en långärmad tröja för att dölja min arm. På benen hade jag bara vanliga jeans. Inget märkvärdigt. Håret lät jag falla ner naturligt på axlarna. På ren svenska mådde jag skit. Jag såg dörren som jag kommit igenom förut. Ingen annan här. Så tyst jag kunde trippade jag fram till dörren. Va det verkligen så här lätt att smita? En sista gång kollade jag bakom axeln. Jag ryckte upp dörren och tog språng utåt. Jag hann ungefär 3 steg innan armar las runtom mig. Såklart. Det va Aron.

-Aron för i helvete släpp mig! Jag sparkade, skrek och kämpade för att ta mig ur hans armar men inget hjälpte. Energin började ta slut och istället började jag gråta. Sakta satte sig Aron ner på veranda trappan och vaggade mig fram och tillbaka sittandes i hans knä.

-Det blir bra. Viskade han i mitt öra.

-Nej det blir inte bra. Jag är fucking kidnappad. Jag vill inte vara här! Hur kan det bli bra? Jag grät på hans axel. Egentligen ville jag inte vara i närheten av honom, men vad har jag för val? Han suckade och sa:

-Jag antar att du inte kommer va med när vi äter? Jag skakade på huvudet. Jag satt fortfarande i hans knä med huvudet mot hans axel. Han la sin hand på min rygg och jag ryckte till. Lite förvånat tog han bort handen. Varför skulle jag vilja att min kidnappare tröstar mig? Nej det här är bara sjukt. Jag reste mig snabbt och började gå inåt. Jag torkade tårarna med min tröjärm. Med lite barska steg gick jag upp för trappan och till ”mitt” rum. Jag tog mig till sängen utmattad. Takkronan glittrade av ljuset uppe i taket. Ögonlocken blev tyngre och 10 minuter senare somnade jag. Jag vaknade upp av att dörren öppnades och någon gick in. Det luktade herrparfym när han kom närmare. Jo men så klart va det Aron. Filten som låg vid mina fötter vecklade han ut och la över mig. Jag höll ögonen stängda och låssades som att jag sov. När jag trodde att han skulle gå satte han sig på sängen. Vad håller han på med? Han ska inte vara här. Hans arm slingrade sig runt min midja och hans andedräkt värmde min nacke. Nej det här är så fel. Jag vred och vände på mig men han hade låst grepp runt mig. Perfekt nu är jag fast i hans armar. En stund senare somnade jag, den här dagen hade varit jävligt jobbig. Ca 2 timmar senare vaknade jag. Solen hade gått ner och det enda ljuset i rummet va skrivbordslampan. Tassande gick jag på trägolvet in till badrummet. De starka lamporna vid spegeln gjorde så att jag fick ont i ögonen. Jag stängde dörren och klädde av mig. Jag satte på vattnet till badkaret och hällde i lite olika grejer som luktade gott.

Vattnet va lagom varmt och det skummade när jag satte mig i badkaret. Huvudkudden som låg vid sidan satte jag bakom mig och sjönk ner ännu längre i vattnet. Jag tog ett djupt andetag och sjönk ända ner. Ögonen va öppna och ljuset strålade ner mellan skummet. Luften började ta slut och det blev suddigt. Helt ärligt, jag orkade inte bry mig längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-Va? Jag backade sakta med ögonen tårögda. Min högerhand sträckte sig och nuddade väggen. Där tog det stopp. Han kom närmare. Avståndet mellan mig och väggen minskade hela tiden. -Jag börjar få känslor för dig. Han sa det klart och tydligt den här ...

*tidigare* Vattnet va lagom varmt och det skummade när jag satte mig i badkaret. Huvudkudden som låg vid sidan satte jag bakom mig och sjönk ner ännu längre i vattnet. Jag tog ett djupt andetag och sjönk ända ner. Ögonen va öppna och ljuset strålad...

  Aron hade stängt in mig. Han hade låst dörren och gått där ifrån. Om det här hade hänt för 2 dagar sen skulle jag undrat hur någon kunde varigt så hjärtlös. Nu vet jag va folk är kapabla till. Jag satte mig på den sängen som va ”min”....

  När jag vaknade upp låg det ett frosttäcke över skogen. Min andedräkt blev till små rökmoln och kylan hade tagit sig innanför mina kläder. Huttrande försökte jag ställa mig upp då jag kom på handleden. Hade jag förblödigt? Va jag i himmelen nu? I...

  Just nu gick det inte att beskriva känslorna som bubblade upp inom mig. Jag va helt förkrossad, jag hatade honom. Det kändes som att min livslängtan sakta tynade bort inom mig. Mina fötter rörde sig snabbt in i skogen, jag vet inte hur långt in j...