*tidigare*

Vattnet va lagom varmt och det skummade när jag satte mig i badkaret. Huvudkudden som låg vid sidan satte jag bakom mig och sjönk ner ännu längre i vattnet. Jag tog ett djupt andetag och sjönk ända ner. Ögonen va öppna och ljuset strålade ner mellan skummet. Luften började ta slut och det blev suddigt. Helt ärligt, jag orkade inte bry mig längre.

De sista luftbubblorna flöt upp och mötte ytan. Jag slöt ögonen och väntade på slutet. Något grabbade tag i mina armar och drog mig upp ur badet. Jag slog upp ögonen och möttes av Arons förskräckta ansikte. Vattnet jag hade svalt ville komma upp och jag va tvungen att vända mig.

-Varför i helvete gjorde du så? Jävla idiot du kunde dött! Det va tur att jag drog upp dig, det va i sista sekunden. Aron skrek på mig medans jag hostade och kräktes. När jag va klar kunde jag svara honom.

-Tror du inte att det va meningen? Jag har inte varit här länge men jag vill bort här ifrån och att skrika på mig hjälper inte direkt. Jag kom på att jag va spritt språngande naken och tog tag i närmaste handduk. När handuken täckte kroppen gick jag ur badet och tömde det på vatten. Aron stod kvar i bar överkropp och mjukbyxor.

-Men vafan skulle jag gjort? Låtit dig dö? Han lät arg och sårad när han pratade.

-Ja! Vad fattar du inte? Tror du jag försökte dränka mig för att jag trodde det skulle va kul? Nej! Nu skrek jag på honom.

-Jag bryr mig inte om du vill dö. Vi behöver dig levande. Jag behöver dig levande. Från och med nu kommer jag vara med dig dygnet runt. Nu va han bestämd.

-Fine! Skrek jag och smällde igen dörren till badrummet. Jag klädde på mig lite kläder. Smällar och saker som blev kastade hördes på lång väg. Aron va förbannad. Efter en stund blev det tyst och han kom ut ur badrummet.

-Ut. Sa jag med en neutral ton. No feelings.

-Som jag sa, dygnet runt. Han flinade när jag förstod att han menade allvar. Jag försökte knuffa ut honom men han stod kvar på samma ställe. Han höjde ett ögonbryn när han såg mitt patetiska försök. Han gick till skrivbordet och hämtade en stol. Han ställde den mitt i rummet, med en suck satte han sig ner. Han klappade på sitt knä och kollade på mig. Jag pekade långfinger mot honom och la mig med ryggen mot honom i sängen.

-Oh nej. Du kommer fan inte undan så lätt. Sa Aron. På en sekund va han borta hos mig med ett stadigt grepp om mig.

Sluta! Han lyfte och jag började sparka.

-Jag trodde prinsessor gillade att bli burna. Han hånade mig. Just nu va jag så jävla förbannad. Kan han bara lämna mig ifred.

-Du kan uppenbarligen inte förstå mig. Håll dig borta, jag hatar dig! Jag skrek och slog till honom i huvudet. Han kastade mig på sängen.

-Ska jag vara snäll eller elak? Det är du som bestämmer men snart orkar jag inte spela snäll längre. Han tittade hotfullt på mig. Där tog tålamodet slut.

-Snäll. Viskade jag fram.

-Bra, då kommer du hit och lyssnar på mig. Nu lät han gladare men jag ville inte chansa så jag gick lydigt till honom. Jag ställde mig framför honom men han drog ner mig i hans knä. Envisa jävel tänkte jag.

-Prata. Sa jag drygt.

-Du kommer vara här ett tag till.. Justin har inte hört av sig. Om han inte gör det snart blir du kvar här..Ja..Du kommer inte hem över huvud taget.

-Nej.. Nej.. Men min familj då? Jag behöver dom! Och mina vänner! Jag skrek och gick runt i en liten cirkel på golvet.

-Lugna ner dig. Aron gestikulerade långsamt med händerna.

-Sluta låssas vara så jävla förstående! Du har aldrig varit i den här situationen! Jag skrek med tårar i ögonen.

-Jo det har jag! När jag va fucking 8 år gammal, jag har varit här sen jag va 8 år! Jag slutade nästan andas. 8 år.. Aron är 16. Han har varit här i 8 år.

-Du ljuger. Jag såg upp på honom. Han grät.

-Nej. Jag va som du första året men sen började jag lita på dom. Dom blev som en familj för mig. Han torkade ögonen. Min mamma hamnade i lite problem och någon pappa hade jag aldrig, han stack när jag föddes. Mamma gav mig då till dom här killarna och när vi började lita på varandra fick jag jobba hos dom.

-Förlåt.. Jag skämdes. Han hade varit med om så mycket mer än jag. Han gick bara fram och kramade mig. Jag trodde aldrig att Aron skulle bryta ihop, det skulle bara inte kunna hända. Det värsta är att jag tycker synd om honom. Jag tycker synd om min kidnappare. Jag kramade tillbaka .

-Hanna, jag måste berätta något för dig. Jag bröt kramen och kollade undrande på honom.

-Vad?

-Jag börjar få känslor för dig.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

-Va? Jag backade sakta med ögonen tårögda. Min högerhand sträckte sig och nuddade väggen. Där tog det stopp. Han kom närmare. Avståndet mellan mig och väggen minskade hela tiden. -Jag börjar få känslor för dig. Han sa det klart och tydligt den här ...

  Sakta gick jag neråt med en stadig hand om trappräcket. Jag va nervös, inte för att träffa vilka/vem det nu va. Utan för att jag skulle försöka fly här ifrån. Mina föräldrar måste vara så oroliga. En väg ut. En väg ut, jag scannade rum efter rum ...

  Aron hade stängt in mig. Han hade låst dörren och gått där ifrån. Om det här hade hänt för 2 dagar sen skulle jag undrat hur någon kunde varigt så hjärtlös. Nu vet jag va folk är kapabla till. Jag satte mig på den sängen som va ”min”....

  När jag vaknade upp låg det ett frosttäcke över skogen. Min andedräkt blev till små rökmoln och kylan hade tagit sig innanför mina kläder. Huttrande försökte jag ställa mig upp då jag kom på handleden. Hade jag förblödigt? Va jag i himmelen nu? I...

  Just nu gick det inte att beskriva känslorna som bubblade upp inom mig. Jag va helt förkrossad, jag hatade honom. Det kändes som att min livslängtan sakta tynade bort inom mig. Mina fötter rörde sig snabbt in i skogen, jag vet inte hur långt in j...