-Va? Jag backade sakta med ögonen tårögda. Min högerhand sträckte sig och nuddade väggen. Där tog det stopp. Han kom närmare. Avståndet mellan mig och väggen minskade hela tiden.

-Jag börjar få känslor för dig. Han sa det klart och tydligt den här gången.

-Sluta fucking leka med mina känslor Aron! Jag skrek och tårarna började rinna ned för mina kinder igen.

-Jag lekar inte med dom, förstår du inte att jag är allvarlig? Han såg ut att vara sårad.

-Det är väll klart som fan att jag inte förstår! Om jag får påminna dig, DU kidnappade mig. Jag vet inte exakt hur länge jag har varit här men varenda jävla minut har varit jobbig! Riktigt jävla upprörd, det är det jag är. Allt har gått i tusen bitar!

-Dra fan inte upp den där skiten igen, vi båda vet hur det känns. Allt du behöver veta är att jag gillar dig. Han gick bort ifrån mig och var på väg att lämna rummet.

-Aron…Du känner inte ens mig… Jag suckade och kollade på honom.

-Jag vet mer om dig än va du tror. Han sa det och stängde dörren ut från rummet. Hur mycket kan han veta om mig? Det känns som att han inte har missat en sekund av min hela existens. Det skrämmer mig att han nästan vet mer om mig än vad jag gör. ”Kläderna” som jag hade på mig var en enkel pyjamas med mönster. Jag gick mot dörren som han hade klivit ut igenom. Jag vred ner dörrhandtaget och gick ut i korridoren.

-Aron? Han satt med ryggen mot korridors väggen med huvudet mot de uppdragna knäna. Han lyfte blicken med tårarna i ögonen. Aron, Aron ”The bad boy” satt och grät. Jag stod en sekund och försökte smälta vad som händer. 

Varför skulle han gråta? Jag satte mig på huk och kramade honom. Jag vet inte varför men det kändes rätt. Efter det reste jag mig och gick in i rummet. Med en lätt duns la jag mig på sängen. Minuter senare hasade Aron sig in och la sig med mig. Han höll om mig som om jag var något skört. Jag lät honom fläta in sina fingrar i mina. Hans parfym slingrade in sig i mina näsborrar och mitt sinne blev utslaget av den fantastiska doften. Han gav mig en fjäderlätt kyss i nacken.

-God natt. Mumlade han. Behovet efter sömn tyngde mina ögonlock och jag somnade till Arons tunga andetag. Den natten drömde jag. Jag drömde att jag var hemma, med min familj, mina vänner och Justin. Allt va frid och fröjd. Vi skrattade, alla va glada. Jag klamrade mig fast i den här lyckan som drömmen gav mig, medvetandes om att det snart skulle ta slut.

*tidigare*

Vattnet va lagom varmt och det skummade när jag satte mig i badkaret. Huvudkudden som låg vid sidan satte jag bakom mig och sjönk ner ännu längre i vattnet. Jag tog ett djupt andetag och sjönk ända ner. Ögonen va öppna och ljuset strålade ner mellan skummet. Luften började ta slut och det blev suddigt. Helt ärligt, jag orkade inte bry mig längre.

De sista luftbubblorna flöt upp och mötte ytan. Jag slöt ögonen och väntade på slutet. Något grabbade tag i mina armar och drog mig upp ur badet. Jag slog upp ögonen och möttes av Arons förskräckta ansikte. Vattnet jag hade svalt ville komma upp och jag va tvungen att vända mig.

-Varför i helvete gjorde du så? Jävla idiot du kunde dött! Det va tur att jag drog upp dig, det va i sista sekunden. Aron skrek på mig medans jag hostade och kräktes. När jag va klar kunde jag svara honom.

-Tror du inte att det va meningen? Jag har inte varit här länge men jag vill bort här ifrån och att skrika på mig hjälper inte direkt. Jag kom på att jag va spritt språngande naken och tog tag i närmaste handduk. När handuken täckte kroppen gick jag ur badet och tömde det på vatten. Aron stod kvar i bar överkropp och mjukbyxor.

-Men vafan skulle jag gjort? Låtit dig dö? Han lät arg och sårad när han pratade.

-Ja! Vad fattar du inte? Tror du jag försökte dränka mig för att jag trodde det skulle va kul? Nej! Nu skrek jag på honom.

-Jag bryr mig inte om du vill dö. Vi behöver dig levande. Jag behöver dig levande. Från och med nu kommer jag vara med dig dygnet runt. Nu va han bestämd.

-Fine! Skrek jag och smällde igen dörren till badrummet. Jag klädde på mig lite kläder. Smällar och saker som blev kastade hördes på lång väg. Aron va förbannad. Efter en stund blev det tyst och han kom ut ur badrummet.

-Ut. Sa jag med en neutral ton. No feelings.

-Som jag sa, dygnet runt. Han flinade när jag förstod att han menade allvar. Jag försökte knuffa ut honom men han stod kvar på samma ställe. Han höjde ett ögonbryn när han såg mitt patetiska försök. Han gick till skrivbordet och hämtade en stol. Han ställde den mitt i rummet, med en suck satte han sig ner. Han klappade på sitt knä och kollade på mig. Jag pekade långfinger mot honom och la mig med ryggen mot honom i sängen.

-Oh nej. Du kommer fan inte undan så lätt. Sa Aron. På en sekund va han borta hos mig med ett stadigt grepp om mig.

Sluta! Han lyfte och jag började sparka.

-Jag trodde prinsessor gillade att bli burna. Han hånade mig. Just nu va jag så jävla förbannad. Kan han bara lämna mig ifred.

-Du kan uppenbarligen inte förstå mig. Håll dig borta, jag hatar dig! Jag skrek och slog till honom i huvudet. Han kastade mig på sängen.

-Ska jag vara snäll eller elak? Det är du som bestämmer men snart orkar jag inte spela snäll längre. Han tittade hotfullt på mig. Där tog tålamodet slut.

-Snäll. Viskade jag fram.

-Bra, då kommer du hit och lyssnar på mig. Nu lät han gladare men jag ville inte chansa så jag gick lydigt till honom. Jag ställde mig framför honom men han drog ner mig i hans knä. Envisa jävel tänkte jag.

-Prata. Sa jag drygt.

-Du kommer vara här ett tag till.. Justin har inte hört av sig. Om han inte gör det snart blir du kvar här..Ja..Du kommer inte hem över huvud taget.

-Nej.. Nej.. Men min familj då? Jag behöver dom! Och mina vänner! Jag skrek och gick runt i en liten cirkel på golvet.

-Lugna ner dig. Aron gestikulerade långsamt med händerna.

-Sluta låssas vara så jävla förstående! Du har aldrig varit i den här situationen! Jag skrek med tårar i ögonen.

-Jo det har jag! När jag va fucking 8 år gammal, jag har varit här sen jag va 8 år! Jag slutade nästan andas. 8 år.. Aron är 16. Han har varit här i 8 år.

-Du ljuger. Jag såg upp på honom. Han grät.

-Nej. Jag va som du första året men sen började jag lita på dom. Dom blev som en familj för mig. Han torkade ögonen. Min mamma hamnade i lite problem och någon pappa hade jag aldrig, han stack när jag föddes. Mamma gav mig då till dom här killarna och när vi började lita på varandra fick jag jobba hos dom.

-Förlåt.. Jag skämdes. Han hade varit med om så mycket mer än jag. Han gick bara fram och kramade mig. Jag trodde aldrig att Aron skulle bryta ihop, det skulle bara inte kunna hända. Det värsta är att jag tycker synd om honom. Jag tycker synd om min kidnappare. Jag kramade tillbaka .

-Hanna, jag måste berätta något för dig. Jag bröt kramen och kollade undrande på honom.

-Vad?

-Jag börjar få känslor för dig.

Sakta gick jag neråt med en stadig hand om trappräcket. Jag va nervös, inte för att träffa vilka/vem det nu va. Utan för att jag skulle försöka fly här ifrån. Mina föräldrar måste vara så oroliga. En väg ut. En väg ut, jag scannade rum efter rum letandes efter någon slags väg ut. Än så länge. Inget. Jag kunde inte bara chansa och springa?  Eller? Jag hade tagit på mig en långärmad tröja för att dölja min arm. På benen hade jag bara vanliga jeans. Inget märkvärdigt. Håret lät jag falla ner naturligt på axlarna. På ren svenska mådde jag skit. Jag såg dörren som jag kommit igenom förut. Ingen annan här. Så tyst jag kunde trippade jag fram till dörren. Va det verkligen så här lätt att smita? En sista gång kollade jag bakom axeln. Jag ryckte upp dörren och tog språng utåt. Jag hann ungefär 3 steg innan armar las runtom mig. Såklart. Det va Aron.

-Aron för i helvete släpp mig! Jag sparkade, skrek och kämpade för att ta mig ur hans armar men inget hjälpte. Energin började ta slut och istället började jag gråta. Sakta satte sig Aron ner på veranda trappan och vaggade mig fram och tillbaka sittandes i hans knä.

-Det blir bra. Viskade han i mitt öra.

-Nej det blir inte bra. Jag är fucking kidnappad. Jag vill inte vara här! Hur kan det bli bra? Jag grät på hans axel. Egentligen ville jag inte vara i närheten av honom, men vad har jag för val? Han suckade och sa:

-Jag antar att du inte kommer va med när vi äter? Jag skakade på huvudet. Jag satt fortfarande i hans knä med huvudet mot hans axel. Han la sin hand på min rygg och jag ryckte till. Lite förvånat tog han bort handen. Varför skulle jag vilja att min kidnappare tröstar mig? Nej det här är bara sjukt. Jag reste mig snabbt och började gå inåt. Jag torkade tårarna med min tröjärm. Med lite barska steg gick jag upp för trappan och till ”mitt” rum. Jag tog mig till sängen utmattad. Takkronan glittrade av ljuset uppe i taket. Ögonlocken blev tyngre och 10 minuter senare somnade jag. Jag vaknade upp av att dörren öppnades och någon gick in. Det luktade herrparfym när han kom närmare. Jo men så klart va det Aron. Filten som låg vid mina fötter vecklade han ut och la över mig. Jag höll ögonen stängda och låssades som att jag sov. När jag trodde att han skulle gå satte han sig på sängen. Vad håller han på med? Han ska inte vara här. Hans arm slingrade sig runt min midja och hans andedräkt värmde min nacke. Nej det här är så fel. Jag vred och vände på mig men han hade låst grepp runt mig. Perfekt nu är jag fast i hans armar. En stund senare somnade jag, den här dagen hade varit jävligt jobbig. Ca 2 timmar senare vaknade jag. Solen hade gått ner och det enda ljuset i rummet va skrivbordslampan. Tassande gick jag på trägolvet in till badrummet. De starka lamporna vid spegeln gjorde så att jag fick ont i ögonen. Jag stängde dörren och klädde av mig. Jag satte på vattnet till badkaret och hällde i lite olika grejer som luktade gott.

Vattnet va lagom varmt och det skummade när jag satte mig i badkaret. Huvudkudden som låg vid sidan satte jag bakom mig och sjönk ner ännu längre i vattnet. Jag tog ett djupt andetag och sjönk ända ner. Ögonen va öppna och ljuset strålade ner mellan skummet. Luften började ta slut och det blev suddigt. Helt ärligt, jag orkade inte bry mig längre.

Aron hade stängt in mig. Han hade låst dörren och gått där ifrån. Om det här hade hänt för 2 dagar sen skulle jag undrat hur någon kunde varigt så hjärtlös. Nu vet jag va folk är kapabla till. Jag satte mig på den sängen som va ”min”. Jag kunde inte direkt klaga på rummet. Det va verkligen lyx från topp till tå.

Det va stort och rent. Min stil. Jag tittade ut genom balkongdörrens fönster. Jag tänkte att det kunde vara en väg ut men kom sedan på att jag va på tredje våningen. Jag satt där på sängen tills jag bestämde mig för att kolla runt. Sakta reste jag mig upp. Det stod en byrålåda i ett hörn, jag gick dit och öppnade den. Mjuka långärmade tröjor, vanliga tröjor, tröjor med tryck, linnen, underkläder, byxor och mjukbyxor. Storlekarna stämde. Jag stängde byrålådan med en suck. Han hade menat det när han sa att jag skulle stanna länge. Tassande på tårna, nästan som om jag smög. Gick jag vidare in till badrummet.

-Oh helvete. Sa jag högt med stora ögon. Det va ENORMT.

Precis som sovrummet va det här lyx. En sjukt stor dusch och badkar. Det gick inte att beskriva.

  (Till er som inte gillar blod så kommer det en gif lite längre ner som ni inte borde kolla på)

-Gillar du det? Arons röst hördes bakom mig. Jag skrek till för jag va inte beredd på att han skulle dyka upp.

-Va fan håller du på med? Ut! Jag blev riktigt sur.

-Ta det lugnt prinsessan. Sa han med ett flin medans jag slog hårt med mina knytnävar på hans bröst.

-Jag är fan heller din prinsessa. Om du inte hade tänkt att släppa ut mig kan du i alla fall gå här ifrån! Han skrattade åt mig.

-Ta en dusch, sätt på dig lite kläder och kom ner. Jag stannade upp med mina viftande nävar. En dusch. Det känns som 100 år sedan. Jag började putta ut Aron ur badrummet men precis innan jag stängde dörren, drog han i min arm så att jag stod vänd upp mot hans ansikte. Han böjde sig fram och kysste mig på kinden. Förlamad lät jag det hända.

-Ses snart prinsessan. Han blinkade åt mig och gick ut ur rummet. När jag förstod vad som hade hänt sved det som en örfil. Hans kyss påminde mig om Justin. Jag började gråta medans jag drog av mig kläderna. Väl inne i duschen såg jag att det fanns hur mycket grejer som helst. Säkert 10 olike grejer bara till håret. Jag såg också en rakhyvel.

I all hast slet jag åt mig den och drog på handleden.  Skinnet öppnade sig och blod började välla ut. Jag hade skurigt mig djupt. Sakta gled jag ner för väggen skakandes. Jag grät hysteriskt och släppte rakhyveln på kakel golvet. Vattnet färgades rött av mitt blod och rann igenom avloppsbrunnen. När det heta vattnet träffade min handled sved det till. Både från det stora såret som jag hade fått i skogen och det som jag gjorde nyss. Jag schamponerade håret utan att få något på handleden. Efter det öppnade jag dörren och gick ut ur duschen. Rotandes genom skåpen sökte jag efter något som kunde stoppa blödningen. Det knarrade till bakom mig. Aron stod på tröskeln. Som tur va hade jag en morgonrock på mig. Hans ögon vandrade ner till min blödande handled. Snabbt drog jag den bakom mig och sänkte blicken. Aron gick sakta fram till mig. Han tog försiktigt tag i min hand och drog fram den bort ifrån min rygg. Med en sårad och bekymrad blick såg han mig i ögonen.

-Varför? Han viskade fram det.

-Som om du skulle bry dig. Sa jag och tårarna började rinna ner för mina kinder igen. Varför skulle han bry sig? Han kidnappade mig.

-Det är klart att jag bryr mig. Han såg på mig med en allvarlig blick. Han släppte min hand och började rota i några skåp.

-Sätt dig. Sa han och pekade på en badkaret i marmor. Han tog fram alsolsprit, lite plåster och bandage.

-Det här kommer svida som fan. Han hällde alsolspriten på lite papper och tryckte det mot handleden. Han hade rätt det sved som fan. Jag skrek till och bet mig i tungan. Jag försökte dra bort handleden från honom men han hade ett hårt grepp. Efter ett tag tog han äntligen bort det. Han plåstrade om mig försiktigt.

-Tack. Sa jag tyst. Han nickade och gick ut. När jag hade försäkrat mig om att han va borta gick jag och tog på mig nya kläder. Det va dags för mig att gå ner. Det va också dags för mig att fundera ut en plan. En plan så att jag kan fly från det här stället.

När jag vaknade upp låg det ett frosttäcke över skogen. Min andedräkt blev till små rökmoln och kylan hade tagit sig innanför mina kläder. Huttrande försökte jag ställa mig upp då jag kom på handleden. Hade jag förblödigt? Va jag i himmelen nu? I så fall är inte himmelen lika bra som jag hade förväntat mig.  Rädd för vad jag skulle se kikade jag försiktigt på handleden. Den va inlindad i ett bandage. Förvirrat kollade jag mig omkring.

-Vaken ser jag? En kille pratade med mig.

-V..Vem är du? Stammade jag fram. Han satt och rökte en cigarett. Han tog ett bloss, blåste ut och sa.

-Din värsta mardröm. Flinade han. Han fimpade ciggen och drog upp mig från marken.

-Vad håller du på med?! Skrek jag hest åt honom.

-Det är någon som vill träffa dig och om jag vore du skulle jag inte käfta emot. Jag räddade ditt liv. Sa han och nickade mot mitt bandage. Min magkänsla om det här kändes inte bra. Han gestikulerade åt mig att följa med honom. Aldrig. Den här killen riktigt skrek fara. Ett irriterat uttryck formades i hans ansikte.

-Har du svårt att förstå eller? Följ med nu. Han lät smått irriterad. Jag ville inte följa med honom. Av ren instinkt började jag springa. Rakt igenom skogen. Kvistar och grenar slog emot mitt ansikte medans jag flåsande försökte ta mig bort ifrån honom. En hand greppade tag om min skadade handled. Jag kollade upp och fick syn på honom. Okej nu va han riktigt förbannad.

-Din lilla fitta! Du ska fucking lyssna på mig! Han pressade in sin tumme i mitt bandage. Hans ögon va mörka. Inte bruna, utan mörka Smärtan va olidlig och jag började vackla lite. Kippande efter andan nickade jag.

-Bra. Och bara så att du vet, försöker du rymma igen. Kommer jag inte tveka. Han drog upp en pistol ur sitt bälte. En blank, svart pistol. Storögt kollade jag på pistolen. Min puls ökade. Andetagen blev snabbare. Han blinkade åt mig innan han la ner pistolen.

-Kom nu. Sa han och putta till mig på ryggen. På vägen genom skogen vågade jag ställa lite frågor.

-Vad heter du? Frågade jag tyst.

-Aron. Svarade han och fortsatte gå framåt.

-Vad vill du mig?

-Din ”perfekta” pojkvän Justin är inte så perfekt som du tror. Han gjorde citationstecken över ”perfekta”.

-Ex.

-Va?

-Ex pojkvän. Sa jag och kände hur tårarna börja svida.

-Jasså? Aja, han är inte så oskyldig som han verkar. Han har skapat stora problem för mig och mitt gäng.

-Vad i helvete pratar du om?

-Justin va i gänget förut men sen fuckade allt upp sig. Han har stulit över 10 miljoner från oss. Jag stannade helt.

-Babe kolla, jag vet att du är chokad men jag fryser som fan så fortsätt gå. Vänta kallade han mig just babe? Ja det gjorde han.

-Kalla mig inte babe. Jag gav honom min värsta bitch blick.

-Som du vill prinsessan. Sa han och lyfte sina händer i den där ”sorry” eller ”det va inte jag” posen. Jag skakade på huvudet. Jag va förbannad, besviken men mest rädd. Efter ca 45 minuter kom vi fram till ett stort hus. Och då menar jag verkligen stort. Sådär 50-60 rum.

-Vart är jag? Jag kände inte igen huset.

-Det får jag inte säga. Gå in, någon väntar på dig. Skakigt vred jag på dörrhandtaget.

-Hallå? Ropade jag lite försiktigt och stängde dörren bakom mig. Tunga fotsteg hördes komma ner för en lång trappa till höger.

-Åh Hanna du är här. Kom med mig. En man i 35-40 årsåldern visade mig vägen in till ett kontor.

-Slå dig ner. Han pekade på en stor skinnstol. Själv satte han sig bakom ett stort skrivbord.

-Jag ser att du har haft en tuff natt. Hans ögon granskade mig från topp till tå. Jag nickade och kollade på mina dyngsura skor.

-Blöt också ser jag. Aron kom hit! Aron kom in i rummet.

-Vad? Han lät trött.

-Visa Hanna till hennes rum. Ge henne nya kläder och skor också. Han log snällt mot mig.

-Hur kan du mitt namn? Frågade jag försiktigt.

-Jag vet allt om dig Hanna. Aron drog ut mig ur rummet innan jag han fråga något mer. Vi gick upp för den långa trappan till 3:dje våningen. Han öppnade en dörr och vi gick in i ett gigantiskt rum med fin inredning.

-Se till att göra dig hemmastadd, du kommer stanna här ett tag. Han hånflina åt mig innan han smällde igen dörren och låste den med ett klick.

-Va?! Aron nej! Släpp ut mig! Ögonen blev tårögda och jag bankade hårt på dörren. Arons fotsteg gick bort från dörren och ner för trappan. Efter att jag hade bankat på dörren så att händerna blödde gav jag upp och satte mig ner med ryggen mot dörren.  Med händerna för ansiktet började jag storgråta. Jag va fast här.

Just nu gick det inte att beskriva känslorna som bubblade upp inom mig. Jag va helt förkrossad, jag hatade honom. Det kändes som att min livslängtan sakta tynade bort inom mig. Mina fötter rörde sig snabbt in i skogen, jag vet inte hur långt in jag hade gått. Men jag följde Sörmlandsleden. Det va kallt och jag huttrade medans det blev mörkare och mörkare. Min mobil va urladdad sen länge sen. Skorna hade läckt in och det duggade, men jag ville inte hem. Jag orkade inte mer, nu hade dimman börjat slingra sig genom skogen.

Varje gren jag gick emot skar plågsamt mot den hud som va utanför kläderna. I min  förvirring hade jag gått ifrån stigen. Jag va vilse i skogen. Paniken tog över.

-Vart fan är jag? Flåsade jag fram medvetande om att ingen hörde mig. En sten kom i vägen och jag ramlade ner på marken. Yr försökte jag resa mig upp men halkade och skar upp handleden. Skrikandes jämrade jag mig på marken. Blodet forsade ut. Jag va tvungen att får stopp på det. Annars skulle jag förblöda här.

-Jag vill inte dö. Inte här, inte nu. Grät jag.

Stjärnorna tindrade när jag kollade upp på natthimmelen. Jag såg en triangel av stjärnor ovanför mig.

-1..2..3..Hej då. Räknade jag viskandes innan det blev svart.

*Tidigare*

-Har du berättat? Han kollade på Justin och nickade åt mitt håll. Justins blick smalnade och greppet om min hand hårdnade.

-Nej, hon behöver inte veta. Nästan väste han fram. Okej nu är jag rädd.

-Det är för ditt eget bästa, om inte du berättar om vadet gör jag det. Hans blick va spänd på Justin.

-Jag fucking älskar henne. Förstör inte det här! Skrek Justin.

-Du och hon är en stor lögn Justin! Fattar du inte? Chaz skrek tillbaka.

-Om du gör såhär mot mig förlåter jag dig inte! Fattar du vad som står på spel? Justin spände sina käkar när han slutade skrika.

-Jag är din vän och gör det här för ditt eget bästa. Chaz pratade med en allvarlig ton.

-Hanna. Erat förhållande är fejk, den dagen ni träffades på Grönan. Justin och jag slog ett vad då. Han sa: Jag slår vad om att jag kan få henne att bli kär i mig. Och om hon inte är det när sommaren är slut vinner du. Du får min plats i fotbollslaget. Men om jag vinner får du alla att rösta på mig under balen så att jag blir Prom King. Chaz suckade och såg på oss. Justin va förbannad. Han släppte min hand sakta.

-Hur fan kunde du?! Skrek han och knöt händerna. Sekunden efter hade han gett Chaz ett slag på käften.

-Jag fucking litade på dig! Skrek Justin tårögt mellan slagen. Ryan och Nolan reagerade fort och särade på Justin och Chaz. Chaz hade näsblod och en sprucken läpp. Jag hade fått nog. Jag ville veta vad som händer.

-Justin sluta! Jag vill veta vad som händer, är det sant? Jag kollade upp på Justin med tårar i ögonen.

-Nej nej nej gråt inte snälla. Fan! Det skulle skulle aldrig blivit såhär! Frustrerat drog han sig i håret medans han gick fram och tillbaka.

-Justin jag vill ha svar! Skrek jag och stampade med ena foten i marken. Han slutade gå och kollade på mig. Han tog ett djupt andetag.

-Det är sant. Det kom nästan som en viskning. Jag slutade andas. Allting snurrade. Sa han just det där? Tårarna började rinna i floder.

-Hur fan kunde du? Jag trodde att du älskade mig! Jag slog till honom på kinden med min hand.

-Det gör jag! Det va aldrig meningen att jag skulle bli kär i dig. Men det blev jag och jag älskar dig Hanna. Jag har känslor för dig, känslor som bara du ger mig. Du är speciell och jag vet inte vad jag skulle göra om du försvann ut ur mitt liv, det va därför jag inte sa något. Jag va rädd Hanna. Jag ville inte förlora dig. Han suckade och kollade på mig med en bedjande blick.

-Justin Bieber jag hatar dig så jävla mycket. Med raska steg började jag gå. Vart visste jag inte. Någonstans där jag va ensam.

-Ha...Jag avbröt honom.

-Jag kommer aldrig kunna förlåta dig för det här. ALDRIG. Jag betonade det sista ordet och vände på klacken. Han försökte springa efter mig men Chaz höll fast honom. Desperat försökte han ta sig ur greppet. Men det va omöjligt. Tillslut gav han upp när jag va utom synhåll. Jag kände mig helt förstörd. Jag hade litat på honom. Jag hade fan litat på honom.

  Nu har skolan slutat och höstlöven skiftade i tusen olika färger. Idag skulle vi ut och kratta löv på bakgården. Justin och jag hade umgåtts i princip hela tiden.

-Här får du! Skrek jag och kastade värsta lövhögen på honom. Mina fötter började direkt röra på sig framåt eftersom jag visste att han ville ha hämnd.

-Så lätt kommer du inte undan! Skrek han och brottade ner mig i en av de stora högarna. Löven yrde åt alla håll och det gick nästan i slow motion. Han låg ovanpå mig och gapskrattade. Nu hade vi slutat skratta, vi låg och log mot varandra. Sakta böjde han sig ner och pressade sina läppar mot mina, jag stängde mina ögon och kysste tillbaka. Hans tunga snuddade mina läppar och det slutade med grovhångel bland löven.

-Skaffa ett rum! Hör man Tony ropa medans en fotboll kastas mot oss. Han tar tag i min hand och vi går inomhus. Precis när vi skulle börja klä av oss fick Justin ett sms.

-Det är Chaz, han undrar om vi vill träffas vid skolan? Jag nickade och vi började gå ner till skolan. Det va ca 150 meter dit. Vi såg Chaz stå i den blåa lekparken. Vid hans sida stog två andra killar. Måste vara hans kompisar. När vi kom fram gjorde Justin och Chaz en typical ”bro hug”.

-Och det här är? Sa Justin och nickade mot de två andra killarna.

-Nolan och Ryan. Chaz såg allvarlig ut. Jag gillade inte det här, det kändes fel. Försiktigt tog jag tag i Justins hand, det kändes säkrare.

-Har du berättat? Han kollade på Justin och nickade åt mitt håll. Justins blick smalnade och greppet om min hand hårdnade.

-Nej, hon behöver inte veta. Nästan väste han fram. Okej nu är jag rädd.

-Det är för ditt eget bästa, om inte du berättar om vadet gör jag det. Hans blick va spänd på Justin.

-Jag fucking älskar henne. Förstör inte det här! Skrek Justin.

-Du och hon är en stor lögn Justin! Fattar du inte? Chaz skrek tillbaka.

-Om du gör såhär mot mig förlåter jag dig inte! Fattar du vad som står på spel? Justin spände sina käkar när han slutade skrika.

-Jag är din vän och gör det här för ditt eget bästa. Chaz pratade med en allvarlig ton. Han tog ett djupt andetag.

-Hanna. Erat förhållande är fejk, den dagen ni träffades på Grönan. Justin och jag slog ett vad då. Han sa: Jag slår vad om att jag kan få henne att bli kär i mig. Och om hon inte är det när sommaren är slut vinner du. Du får min plats i fotbollslaget. Men om jag vinner får du alla att rösta på mig under balen så att jag blir Prom King. Chaz suckade och såg på oss. Justin va förbannad. Han släppte min hand sakta.

-Hur fan kunde du?! Skrek han och knöt händerna. Sekunden efter hade han gett Chaz ett slag på käften.

Mohaha nu lämnar jag er med en cliffhanger (stav?)! Jag ska försöka uppdatera oftare, lovar :)